KOMMENTAR
Mikrolån har ikke formindsket fattigdommen i Bangladesh. Renten på lånene er opimod 45 procent. Mange havner i gældsfælden, skriver forfatter fra Bangladesh
Af Anisur Rahman
fribyforfatter i Uppsala i Sverige
uddrag af indlæg på websitet unt.se fredag (29.04.11)
Jag tänker inte gå in på Muhammed Yunus påstådda korruption och på andra kontroverser. Jag kommer endast (alene) att reflektera över mikrokrediternas tillkortakommanden (kommen til kort) vid fattigdomsbekämpning.
1. Mikrofinanssystemet grundar sig på attraktiva men falska premisser om att fattiga människor kan bli rikare genom lån.
I Bangladesh, så som Yunis påpekat, tar människor lån till hundratals inkomsthöjande program på landsbygden (landsbyerne). Inget av dessa program gör dock en vinst på mer än 20 procent. Att mikrokredit-programmet tar ut en ränta på 15–45 procent är i sig ett problem för de fattiga.
2. Finansiärerna har alltid hävdat att mikrokrediten ges till självkost-nadspris (kostpris), bortsett från startkostnaderna. Men räntenivåerna stiger mot 45 procent, ibland högre.
Detta inskränker sannerligen en liten verksamhets möjligheter att återinvestera (geninvestere) sin avkastning. Fattiga blir ibland tvungna att sälja allt de äger.
3. De flesta lånen används inte alls för att starta företag, utan till extraordinära utgifter såsom bröllop och begravning, utbildning och sjukvård (sundhedspleje/hospitalsindlæggelser).
Det är bland annat sådant som leder till skuldsättning.
4. Mikrolån lyckas inte särskilt bra med att på lång sikt skapa blomstrande småföretag. Snarare lyckas de skapa makrovinster åt mellanstatliga eller nationella bolag.
Det blev mycket publicitet kring ”the telephone ladies”, som på 1990-talet tog mikrolån från Grameen Bank och köpte mobiltelefoner av GB-Telenor join venture Grameen Phone, som de sedan hyrde (lejede) ut.
Så står det i de officiella handlingarna, men så var det inte i verkligheten. Rika grannar (naboer) till kvinnorna fick i själva verket mobiltelefonerna i de fattiga kvinnornas namn och det var sedan de rika som gjorde business.
5. Nästan 30 miljoner deltar i mikrokreditprogram som drivs av mer än 500 organisationer och banker. Om deltagarna i snitt har en familj på tre personer, berör programmen alltså 90 miljoner människor. I så fall skulle väl Bangladesh vara fritt från fattigdom vid det här laget (i dag).
Men situationen är det motsatta. I stället pågår en urbanisering där fattiga drar till städerna. Centrala Dhaka hade 6 miljoner invånare 2001, i dag finns där 14 miljoner.
6. Den vetenskapliga studien av mikrokreditprogram i Bangladesh 2006, gjord av ordföranden i Bangladesh ekonomiska råd, professor Kazi Khalikuzzaman Ahmad, slår fast följande:
* 20 procent av mikrolåntagarna i Bangladesh har inte råd att äta varje dag.
* 71 procent har ingen tillgång till sjukvård.
* 52 procent har dragit (skåret) ned på antalet måltider för att vara säkra på att kunna betala av på lånet varje vecka (uge).
* 96 procent känner (føler) sig tvingade att betala veckoavbetalningen.
(slut)
