Af Leandro Schclarek Mulinari, www.latinamerika.nu
LIMA, 29. Novenber 2008: En ny studie analyserar de eventuella konsekvenserna av ett frihandelsavtal mellan den Europeiska Unionen (EU) och den Andinska Gemenskapen (CAN), bestående av Bolivia, Ecuador, Colombia och Peru. Slutsatserna väcker frågor.
Av studien framgår bland annat att en av de största förmånstagarna kan bli europeiska företag som etablerar sig i den andinska regionen, slår ut inhemsk produktion och tar över exporten till EU.
Sedan ett par år tillbaka pågår förhandlingar om ett associeringsavtal mellan EU och den Andinska Gemenskapen (CAN). Avtalet ska bygga på tre ben: handel, utvecklingssamarbete(bistånd) samt politisk dialog.
Den nyligen framtagna studien Acuerdo Asociación UE-CAN: ¿quiénes ganan y quiénes pierden? (Associeringsavtal EU-CAN: Vilka vinner och vilka förlorar?) analyserar hur jordbrukssektorn i Bolivia, Peru och Ecuador skulle påverkas av att öppna upp sina marknader för europeisk konkurrens.
Rapporten är framtagen i samarbete mellan tre oberoende icke-statliga organisationer, som alla har en lång historia med att arbeta med småskaliga jordbrukares situation.
Utgångspunkten i rapporten är två scenarier på grund av ”den stora osäkerheten kring hur avtalen i slutändan kommer att utformas”. Det ena scenariot beskrivs som business as usual, alltså ökad liberalisering, och det andra alternativet utgår från något som benämns som cohesión social, att det i förhandlingarna satsas på att betona kriterier som jämlikhet och social rättvisa.
Av rapporten framgår att om det är scenariet med business as usual som ligger till grund för slutprodukten skulle: ”förmånstagarna, främst i Perus och Ecuadors fall, vara företagare som bedriver jordbruk med tillgång till teknologi, tillgång till banklån, etc.” I båda fallen rör det sig om väldigt få företag. För vissa produkter är det inte mer än tre lokala företag som i rapporten analyseras ha möjligheter att hävda sig.
Av rapporten framgår dessutom att det är sannolikt att många av de företag som exporterar till EU skulle vara europeiska företag “som enbart lämnar lite eller inget kvar till de lokala samhällena”.
Problemet är, enligt rapporten, att den stora majoriteten ”fattiga jordbrukare för närvarande inte har tillgång till vare sig humankapital eller nödvändigt know-how för att kunna exportera sina produkter”. Ett annat stort problem för den Andinska Gemenskapens bönder är att infrastrukturen på många håll är så dålig att transportkostnaderna gör det omöjligt att konkurrera med EU, men också då nivån av industrialisering är ytterst låg. I Ecuador fanns det till exempel år 2004 en traktor per 200 hektar jordbruksmark, medan inom EU en för varje tolv hektar.
En av slutsatserna lyder således att om det är business as usual som ligger till grund för avtalet så kommer inte ”de ekonomiska vinsterna från den internationella handeln nå de fattigaste grupperna”.
En annat problem som identifieras om förhandlingarna bygger på business as usual är risken av ökade sociala konflikter inom den andinska regionen. I rapporten utgår man från en analys av vad som hänt i Peru efter att dessa undertecknat ett frihandelsavtal med USA. Sedan dess har landet haft en markant ökning av sociala konflikter, inte minst kopplade till jord, territorium och ursprungsfolkens rättigheter.
Rapporten analyserar även de områden där de andinska länderna kan vinna marknadsandelar. Främst identifieras rättvis handel och produktion av organiska varor. Europa är den främsta konsumenten av dessa varor, och står för uppemot hälften av världens totala efterfråga.
Antalet rättvis handel-certifikat uppgick i slutet av 2006 till 632 stycken. Av dessa återfanns 48 certifikat i Colombia, 44 i Peru, 26 i Bolivia och 22 stycken i Ecuador.
Det finns en stor expansionspotential i framtiden, speciellt om sektorn utvecklas med stöd från statligt håll, analyseras. På många håll saknas dock ett sådant stöd. I Ecuador är det till exempel 93,8 procent av jordbrukarna som inte har tillgång till tekniskt stöd från staten, enligt rapporten.
Ett exempel där länderna inom CAN har nått långt är inom produktionen av organiskt kaffe. Peru är världens andra största exportör, medan Colombia upptar sjätte platsen. Att utveckla denna sektor har flera fördelar för länderna inom CAN, analyserar rapportens författare. Dels är förmånstagarna främst småskaliga bönder, ofta ursprungsfolk, dessutom bidrar detta till matsuveränitet. Därutöver har denna typ av verksamhet små negativa konsekvenser på miljön, vilket är en viktig faktor då ekosystemen i de andinska länderna på många sätt är unik. ”Enligt rapporten skulle man (EU, red. anm.) genom den politiska dialogen och utvecklingssamarbete kunna stödja CAN i att utveckla denna sektor”.
Med bas i denna analys påpekas att det är av ytterst vikt att noggrant reglera frågan om genmodifierade grödor i avtalen då dessa kan komma att hota denna sektors existens.
En av slutsatserna i rapporten är att det är viktigt att förhandlingarna lägger lika stor vikt på frågan om utvecklingssamarbete och politisk dialog som handel, och ser de tre benen som lika och centrala frågor.
Læs hele artiklen: www.latinamerika.nu
