Af Erika Brenner och Anna Carlén, www.latinamerika.nu
MANAGUA, 25. November 2008, FN:s dag mot våld mot kvinnor: Antalet kvinnomord ökar i Nicaragua. Mellan januari och september i år mördades åtta kvinnor bara i Matagalpa-departementet. Samtidigt blir kvinnorörelsen allt argare. Grupo Venancia är en av de organisationer som fortsätter kämpa mot våldet.
Det har precis hunnit bli mörkt i Piedra Colorada utanför Matagalpa i norra Nicaragua. 25-åriga Jasmina Pérez Martínez lämnar sin brors hus för att gå hem till sin brorsdotter och låna en kopp salt och lite bönor till middagen. Vägen är inte lång, hon kan den utantill. Det borde gå fort.
En halvtimme senare hittas Jasmina död vid floden i byn. Hon ligger i en blodpöl, med halspulsåldern avskuren och två fingrar avhuggna av en machete. Klockan är halv sju på kvällen den 2 september och nu är de åtta – antalet kvinnor som har mördats i Matagalpa det här året.
Kvinnorättsorganisationen Grupo Venancia beskriver kvinnomordet som ” det mest extrema av alla dåd som kvinnor utsätts för, endast för att de är kvinnor”.
Gruppen har sitt högsäte i centrala Matagalpa och sedan snart två år tillbaka utför de återkommande demonstrationer mot kvinnomorden, eller los femicidios, som det heter i Centralamerika.
− De här kvinnorna har inte bara mördats, de har mördats under väldigt grymma former, säger Paz Aráuz, 39 år, utbildare och terapeut på Grupo Venancia.
Största delen av kvinnorna blev också våldtagna och några av dem var gravida när de mördades. I de flesta av fallen var mördaren kvinnans pojkvän eller make.
Begreppet femicidio är något relativit nytt i Nicaragua. Kvinnorättsorganisationerna började använda det kring 2006, då antalet mördade kvinnor redan hade ökat under några år. Tidgare gick kvinnomordet under bemnämningen ”dråp”, men nu krävdes ett eget namn för att befästa att det rörde sig om särskilt brutala mord, som bara kvinnor utsätts för.
− Det är viktigt att tala om att det här inte är vilket brott som helst. Det är en alarmerande situation, men polisen och rättsväsendet sköter det ofta inte på ett konsekvent sätt, de är väldigt passiva och prioriterar inte de här fallen. Paz Aráuz berättar att flera av kvinnorna hade gjort anmälningar om våld innan de blev mördade.
− Om polisen hade tagit anmälningarna på allvar, hade kvinnorna kanske levt i dag.
I Matagalpa finns, liksom i många andra departament, sedan 90-talet en speciell avdelning hos polisen som ska behandla brott mot kvinnor och barn. Många av de som arbetar där har särskild utbildning och det finns även en handbok över hur man tar emot anmälningar om våld. Ändå leder långt ifrån alla fall till en juridisk process.
−Det finns personer både inom polisen och åklagarväsendet som försöker underlätta hur man hanterar våld mot kvinnor, problemet är att de inte kommer överrens med resten av rättsväsendet. Fortfarande är det allt för många som inte tror på kvinnan, säger Paz Aráuz.
Rebeca Centeno anser att man ska arbeta mera med män för att förebygga våldet
Hun er docent och forskare i genusvetenskap på universitet UCA i Managua, och menar att det finns flera anledningar till att polisanmälningarna inte följs upp ordentligt.
– Polisen har för knappa resurser för att behandla anmälningarna professionellt. ” Vad gjorde ni som fick er man att misshandla er?”, kan vara en fråga som ställs till en misshandlad kvinna. Indirekt får kvinnan skulden för det som hänt.
Centeno anser också att fattigdomen spelar in: − Om mannen hamnar i fängelse förlorar kvinnan de ekonomiska resurser som han bidrog med. Dessutom ska hon på något sätt också ta sig an honom, föra mat till honom. Varför förväntas hon göra det? Kräver en kort förklaring. Dessutom något om att många kvinnor väl ändå försörjer sig själva. Så hon kanske kommer till slutsatsen: ” Men han slog mig bara”, och tar tillbaka sin anmälan.
Paz Aráuz tror att männen har ett större behov av att uttrycka sina machoattityder nu än innan antalet kvinnorättsorganisationer började öka under det tidiga 90-talet. För många män är det provocerande att nicaraguanska kvinnor har blivit bättre på att kräva sina rättigheter och att de tar fler och fler initiativ, som till exempel till att avsluta en våldsam relation.
− Vi kvinnor är inte tysta längre och det gillar de inte, därför måste de ta till mer våld för att visa att de bestämmer.
Rebeca Centeno har liknande teorier: − Landsbygden runt Matagalpa och Jinotega hör till de områden där kvinnorättsorgansationerna har arbetat mest för att förebygga våldet. Men resultaten har ofta varit självmotsägande; man upplever mera våld nu än förr. Hur kan man förklara, att en kvinnlig förkämpare för kvinnornas rättigheter blir knivhuggen till döds av sin egen tidigare svärson? Det handlade om en maskulin respons över att känna sig pressad.
Læs hele artiklen og reportager om kvindeundertrykkelse i en lang række latinamerikanske lande på: www.latinamerika.nu
