Af Aron Lindblom, www.latinamerika.nu
MEXIKO BY, 19. November 2009: Alberto Patishtan har suttit fängslad i Chiapas, Mexiko, i 9 år, trots att han själv menar, att han är oskyldig. Under åren som gått har Alberto hungerstrejkat flera gånger och även fått stöd av flera människorätts -organisationer, men inget händer.
– Jag fängslades för att jag protesterade mot myndigheterna och för att jag arbetade för att organisera människorna runt omkring mig, säger han til latinamerika.nu.
Vi är tre personer från olika internationella människorätts-organisationer som ska besöka Alberto på fängelse nummer fem utanför San Cristobal i Chiapas, Mexiko. Fängelsevakterna tar god tid på sig för att gå igenom våra saker, registrera våra namn och ringa fängelseledningen för att informera om att tre utlänningar kommit på besök. Det tar lång tid innan vi till slut släpps in och får träffa Alberto.
Alberto anklagas för att ha deltagit i en attack på en grupp poliser i juni år 2000 och är dömd till 60 års fängelse för överfall, olaga vapenhinnehav och mord. Enligt det mexikanska människorättscentret Frayba präglades rättsprocessen mot Alberto av upprepade felaktigheter, vilket även myndigheterna ska ha erkänt.
Trots detta har rättegången mot Alberto inte gjorts om och han har nu tillbringat 9 år i fängelse. Enligt Frayba var Alberto politiskt aktiv innan han fängslades, och ledande i en kampanj mot en dåvarande kommunpolitiker. Det var vittnesmålet från denne kommunpolitikers släkting, en pojke på femton år, som till slut fick Alberto fälld. Vittnesmål från andra vittnen och från människor, som intygade att Alberto befann sig på en annan plats vid tiden för dådet ska helt ha ignorerats av domstolen. På den direkta frågan om varför han sattes i fängelse svarar Alberto:
– Jag fängslades för att jag protesterade mot myndigheterna och för att jag arbetade för att organisera människorna runt omkring mig.
Sover på golvet
Fängelse nummer fem påminner inte mycket om hur ett svenskt fängelse ser ut. Inne på fängelset finns drygt fyrahundra fångar, inklämda i 50 celler. De nyanlända sover på golvet, i det lilla utrymmet under tredubbla våningssängar. San Cristobal ligger på drygt tvåtusen meters höjd och fängelsebyggnaden är en stor och dragig betongkonstruktion som inte gör mycket för att hålla ute kylan eller fukten.
Alla fångar får tre mål mat om dagen plus ett par hundralappar i månaden för att köpa toapapper, tvål, tandkräm, kaffe, cigaretter, godis, mediciner eller en extra filt för att hålla värmen. Alberto sover på en tunn skumgummimadrass som snabbt sjunker ihop till ingenting när man känner på den med handen. Han har vant sig vid nattkylan, säger han.
Söndag är den stora besöksdagen och många fångar försöker tjäna lite pengar på besökarna. En fånge driver en liten kiosk, en annan säljer tavlor, en tredje tillverkar hängmattor och en fjärde säljer mackor. Alberto tillverkar pennor som han dekorerar med orden “La Voz del Amate”, namnet på den organisation för politiska fångar som han var med och grundade när han satt fängslad på fängelse nummer fjorton, El Amate.
Innan han fängslades var Alberto aktiv som lärare och katekist. Inne på fängelset är han ansvarig för fängelsets katolska församling. Han tar hand om kapellet och organiserar möten med sina medfångar. Dagstidningar är inte tillåtna, men det finns teve och kapellet fungerar som möteslokal även för frågor som inte rör religion. För honom är tron något som manar till handling och kamp mot orättvisorna i samhället. Han säger:
– Om du verkligen älskar Gud så är inte det viktigaste att du går i kyrkan, utan gå till dina medmänniskor och gör vad du kan för dem. Här på fängelset finns mycket arbete att göra för att uppmärksamma folk på vilka rättigheter de har och hur viktigt det är att vi organiserar oss för att förändra samhället. Det är många här inne som vill göra något nu när de insett hur orättvist samhället är. Samtidigt vet vi alla hur det är där ute i samhället. Folk säljer sina röster för en machete eller för en plåtbit att lägga på taket, och så länge det pågår kommer ingenting att förändras.
Ge inte upp kampen
I en intervju med organisationen Sipaz har Alberto sagt: “Det finns ingen anledning att vara rädd för att de har ihjäl kroppen. Värre är om de också dödar din själ.” I hans sätt att röra sig och tala finns inga tecken på att han skulle vara besegrad eller på väg att ge upp. Sedan en tid tillbaka hungerstrejkar han varje tisdag i protest mot att han sitter oskyldigt fängslad. På frågan om han vill säga något till alla de som skickat brev till Mexikos regering för att han ska släppas svarar han:
– Jag vill be dem att inte ge upp kampen även om det känns hopplöst. Jag vill be dem att fortsätta kämpa.
