Med kun få måneders mellemrum har der været præmiere på to film med tilknytning til ‘vandkrigen’, der rystede byen Cochabamba i Bolivia i begyndelsen for ti år siden. Men hvor den ene film ser historien som en sejr, er den anden langt mere forbeholdende. Latinamerika.nu har mødt instruktøren til en anderledes dokumentar om en krig uden vindere.
af Annika Vargas
– En god vän och författare sa en gång till mig att om någon vill skriva en bra artikel om en plats bör hon stanna på platsen i minst tre veckor. Om hon vill skriva en bok bör hon stanna tre månader men om hon stannar längre slutar det med att hon inte skriver någonting alls. Hon har då vecklat in sig i händelsernas komplexitet och det finns inte längre något enkelt sätt att få ner dem på papper, säger Tin Dirdamal under sitt senaste besök i Bolivia.
En komplex historia att dokumentera
Tin Dirdamal kom till Bolivia redan 2005 för att påbörja sin dokumentär om vattenkriget. Han var helt i linje med etablerade åsikter som spridits om det triumferande kriget, folket som mobiliserat sig för att hindra att vattnet privatiserades och som med gemensamma krafter lyckades med konststycket att kasta ut transnationella Bechtel Enterprises, ett företag med bas i USA. Dirdamal ville delta i den sociala rörelsen, vara en kugg i hjulet. Han ville göra vinnarnas röster hörda genom en gripande dokumentär om folkets framgångsrika krig mot privatiseringsvågen.
– Jag ville göra en dokumentär som lyfte fram vattenkriget som ett utmärkt exempel på att det inte är omöjligt att sätta sig emot gigantiska transnationella företag. Jag ville nog upptäcka att Bechtel var ett monster och att folkets kamp lett till en verklig seger när monstret måste backa och ge plats åt folkets egna lösningar.
Men Tin fann under sina nästan sju år av arbete med dokumentären inga vinnare. Han mötte inga segrare. Triumfen bleknade med tiden och liknade mer ett politiskt påhitt för att stärka den sociala rörelsen än en kamp baserad på riktiga fakta.
Vatten är ett tema som är mycket lätt att använda för att manipulera. Det är ett tydligt tema med visuella element som jag anser användes för att mobilisera folket. De politiska ledarna som dirigerade striderna målade till exempel upp skräckscenariot att vattenpriserna skulle höjas med 400 procent för alla. Verkligenheten visade att endast 2 procent fick sina priser höjda över 300 procent och det var stora företag som drabbades av den höjningen.
En annan myt som spreds var att till och med regnvattnet skulle privatiseras. Vissa påstod felaktigt att Bechtels företag i Bolivia: “Aguas del Tunari” kontrollerade privata uppsamlingskärl så att inte människor längre skulle kunna tillgodogöra sig regnvattnet. Dessa myter användes av rörelsens ledare (och sedan av världens samlade rättviseorganisationer) för att uppröra och uppvigla människor till strid.
Bollaín om exploatering då och nu
Ytterligare en regissör har intresserat sig för vattenkriget och hennes bidrag till debatten har blivit enormt kritikerrosat. “También la lluvia” är Spaniens Oscarsbidrag 2011 och vinnare av publikpriset på Berlins filmfestival. Med en budget på 50 miljoner kronor och Gael García Bernal i huvudrollen är det den största filmproduktionen som någonsin ägt rum i Bolivia. Filmen handlar om en filmregissör som åker till Bolivia i början av 2000-talet för att spela in en film som skildrar den spanska koloniseringen. Regissören tvingas dock avbryta inspelningen på grund av det folkliga upproret mot ett transnationellt företag som köpt upp det statliga vattenbolaget och som nu hotar med att höja priserna med upp till 400 procent och privatisera “även regnet” (filmens titel). Filmen drar paralleller mellan exploateringen av ursprungsbefolkningen under koloniseringen och den nyare formen av exploatering Bollaín skildrar, i vilken storföretag till och med kan försöka privatisera regnvattnet. Icíar Bollaín stödjer den etablerade åsikten att vattenkriget var en stor triumf för det bolivianska folket i och med att privatiseringsjätten kastades ut. Såhär 11 år efter kriget kan dock konstateras att det inte skett några stora förändringar för de bolivianska vattenkonsumenterna.
Situationen oförändrad för Bolivias medborgare
Evo Morales, Bolivias nuvarande president, var en av ledarna som intervjuades avTin Dirdamal. Han förklarade att kriget främst bidragit till att den sociala rörelsen fått en enorm skjuts i rätt riktning och medgav att det inte ledde till några lösningar på vattenproblemet i sig. Dirdamal tycker att hans kommentar är tragisk och menar att anledningen till varför folket gick ut på gatan i strid var för att försvara sin rätt till vatten. När sedan kriget var över och den så kallade privatiseringsjätten kastats ut, blev människorna besvikna när de såg att tillgången till vatten förblev bristfällig och att priser som Bechtel satt på vattnet förblev desamma även när det statliga vattenbolaget SEMAPA återigen kontrollerade distributionen.
– Idag är SEMAPA:s priser precis lika höga som de priser man ville undvika. Halva Cochabamba saknar fortfarande rinnande vatten och avloppssystem. Vattenkvaliteten är mycket dålig och de som bor i utkanten av staden måste betala fem till tio gånger mer än vanliga medborgare för att få vattencisterner utkörda till sig.
Trots att det statliga bolaget SEMAPA genomgått åtskilliga reformer och att dess styrelse nu består av invalda kommunrepresentanter präglas bolaget fortfarande av misskötsel, korruption och ineffektivitet. Man förlorar cirka 55 procent av sitt vatten i läckor och olagliga förbindelser mellan vattenledningar. Förra året hade man ett underskott på 21 miljoner kronor som man löste bland annat med att sparka 150 arbetare.
Dirdamals dokumentär som fått namnet “Ríos de hombres” (floder av män) tar inte ställning för eller emot utan vidgar vattenfrågan ytterligare genom att hänvisa till vatten i sig som något mycket mer än bara en resurs ämnad för att fylla de mänskliga behoven. Det absurda, menar regissören, ligger i vårt sätt att bråka om huruvida vattnet är mitt eller ditt, ert eller vårt, och där skiljer sig inte det privata företaget mycket ifrån den bolivianska statens eller böndernas egna sätt att se på frågan.
– Vari ligger vattenkrigets triumf? I faktumet att vattnet inte hamnade i privata händer? För mig är den triumfen inte tillräcklig, säger Dirdamal.
