Af Krista Orama, www.latinamerika.nu
Kära påven,
SANTIAGO de CHILE, 2. MARS 2011: Jag heter Krista Orama och jag är människorättsaktivist. Jag kallar mig även feminist.
Du känner mig inte, vi har aldrig träffats. Däremot har jag sett dig i flera omgångar, på TV, i tidningar, på nätet. Senast i slutet av förra året, då du än en gång återupptog din offentliga kampanj mot abort.
Kära påven, det finns en grupp i Chile som heter Feministas Feas, de fula feministerna. Kvinnor som, enligt egen definition, är rebelliska nog att njuta av livet istället för att fokusera på att vara vackra och att underkasta sig rådande normer.
De fula feministerna talar om fula saker. Som att avkriminalisera abort i Chile. Du vet säkert att abort är förbjudet enligt den chilenska strafflagen.
En kvinna som gör abort straffas med böter eller fängelse, oavsett om graviditeten är ett resultat av våldtäkt, om mamman riskerar att dö vid födseln eller om hon är en 15-årig tjej som inte fått sexualundervisning.
Du tycker nog att det chilenska abortförbudet är i sin ordning, kära påven. Det är trots allt din institution som ligger bakom Chiles stränga religiösa klimat. Chile och Vatikanstaten hör till de fem länder i världen som förbjuder även terapeutisk abort, utförd med hänsyn till moderns hälsa eller barnets obefintliga chans att överleva.
Chilenskan Claudia Pizarro bestämde sig nyligen för att utmana rådande lag. Hon bar på ett hjärndött barn som skulle dö vid födseln. Varje dag Claudia bar barnet ökade hennes risk att få cancer i livmoderhalsen.
Hon gick till domstol för att få rätt att avbryta graviditeten, skydda sin hälsa och fortsätta vara en frisk mamma åt sin elvaåriga dotter. Domstolen sa nej. Claudia födde barnet, barnet dog efter 75 minuter. Claudias ökade risk att få cancer består.
Inspirerad av Claudias fall väckte senator Evelyn Matthei en debatt om avkriminalisering av terapeutisk abort. Chiles starka konservativa och religiösa krafter såg till att Matthei blev arbetsminister för att inte längre ha mandat att driva abortfrågan.
På så sätt, kära påven, fortsätter det politiska spelet och den religiösa moraliseringen på bekostnad av kvinnors kropp, hälsa och självbestämmanderätt.
Du säger att du är för livet. Jag kan emellertid tycka att du är lite inkonsekvent på den punkten. I hamnstaden Valparaíso i Chile, på den katolska katedralens en gång vita vägg, finns en bön inristad till minnet av barn som blivit mördade innan födseln.
I Chile gör uppskattningsvis 160.000 kvinnor olaglig abort varje år. Alltför många av dessa kvinnor dör. De flesta av dem är fattiga och avbryter graviditeten under osäkra, ohygieniska omständigheter. De rika har råd att åka utomlands eller betala dyrt för en säker abort.
Jag undrar var minnesmärket för dessa döda kvinnor finns. Jag undrar vem det är som mördar vem – vem som är för livet, vem mot döden, och vem som förstör vems liv.
Jag tycker det är fult av dig och dina anhängare att spela melodramatisk på ofödda barns liv. Speciellt då fall efter fall av sexuella övergrepp på barn uppdagas inom den katolska kyrkan. Ofödda barns liv ska skyddas, men levande barns liv får förstöras. Eller?
Vi har väldigt olika åsikter, du och jag. Du har sagt att abort inte handlar om sexuella och reproduktiva rättigheter. Att det är varje kvinnas skyldighet att underkasta sig guds vilja och bära det barn hon blir med. Jag håller inte med dig.
Visst är det komplexa saker det handlar om. Få kvinnor avbryter en graviditet på lättsamma grunder. Därför vill jag understryka, kära påven, att Claudia Pizarro, senator Matthei, de fula feministerna och andra likasinnade inte är för abort i sig. Däremot är de för valfrihet, för kvinnans rätt att välja själv.
Du brukar grunda dina argument på guds lag. Jag grundar mina på folkrätt. Det finns en människorättskonvention mot diskriminering av kvinnor, enligt vilken kvinnans roll som barnaföderska inte får vara en grund för diskriminering av något slag. Jag och Chiles fula feminister lovar att fördjupa oss i bibeln om du ger den konventionen en chans.