Af Erika Brenner, www.latinamerika.nu
MANAGUA, 17. August 2009: 72 mord har begåtts under undantagstillstånden i Honduras. Fem personer har dödats av politiska skäl. Fjorton kvinnor och sju barn har mördats. 2.500 personer har anhållits. Andrés Pavón Murillo, ledare för Honduras kommitté för mänskliga rättigheter rabblar upp talen som avspeglar en enligt honom ”vidrig situation”, en och en halv månad efter statskuppen.
Människorättskämpen Andrés Pavón tror på ett lyckligt slut för Honduras, men situationen är allvarlig i dag. Pavóns mobiltelefon ringer.
– Det är den internationella mänskorättighetskommissionen, ursäktar han sig.
Telefonen ringer igen.
– 130 anhållna i Choloma. Alla demonstranter fängslades, förklarar Pavón när han har lagt på luren.
Pavón ”gör allt för att fastlägga ansvaret för brott mot mänskliga rättigheter sedan statskuppen”, enligt honom själv. Han förklarar, att man inte har hittat gärningsmännen bakom de 72 morden som begicks under undantagstillståndena, som infördes efter statskuppen. Undantagstillstånden varar mellan halv sju på kvällen och fem på morgonen.
– Inom denna tidsrymd har polisen och militären kontrollen över gatorna och så länge vi inte hittar de skyldiga till morden misstänker vi, att de är ansvariga för brotten.
Människorättskämpen befinner sig i Nicaragua för att informera om situationen i Honduras och stärka banden till dem, som är solidariska med den nationella fronten mot statskuppen (Frente Nacional contra el Golpe de Estado). Fronten uppstod samma dag som statskuppen genomfördes den 28 juni. Pavón berättar hur det gick till:
– Jag fick ett telefonsamtal klockan 5.38 på morgonen. Personen berättade, att det fanns massor av militärer i närheten av presidentpalatset, så jag åkte dit. Där fanns, förutom soldaterna, även 50 till 60 civila personer. Jag grep megafonen och började tala. Plötsligt fanns där en människosamling på 4000 personer, bland dem många representaner för det organiserade civila samhället. Klockan två om eftermiddagen höll ledarna för de sociala rörelserna möte.
Fronten mot statskuppen hade fötts. Nu består den av cirka 70 organisationer och omfattar bland annat bondeorganisationer, arbetarrörelsen, poeter, feminister, privatpersoner och representanter för det liberala parti, som den avsatta presidenten Mel Zelaya tillhör.
– Vår största framgång är vår närvaro, anser Pavón.
– Vi är konstant på gatorna i protest, utan att använda våld, fortsätter han.
Solidaritetens globalisering
Det främsta målet är att skapa en ny författning. Den nuvarande författningen säger inget om vilken typ av stat Honduras är, bara att det är en demokratisk republik, enligt Pavón. Inga mål är definierade, ingen utvecklingsmodell och många av samhällets sektorer är uteslutna: ursprungsfolken, kvinnorna, de unga, barnen. Det står inget om vilken typ ekonomi Honduras ska ha eller hur befolkningen ska delta i de politiska besluten, förutom att de kan rösta vart fjärde år.
– Vi vill ha en politisk pakt som ger alla samhällets sektorer inflytande, förtydligar Pavón.
Som situationen är nu, sitter 14 familjer på 80 procent av landets makt och resurser. Resten av befolkningen får dela på de återstående 20 procenten.
Pavón är säker på frontens politiska makt. Med eller utan Zelaya har den inflytande, anser han. Rörelsen kommer med tiden att omvandlas till ett parti, förutspår han.
Men ingenting vore möjligt utan den internationella solidariteten.
– Inget land i Centralamerika har någonsin mottagit så mycket solidaritet som Honduras. Hela det internationella samhället har erkänt Mel Zelayas mandat. Detta kan bli ett exempel för världen om hur länder kan solidarisera sig med varandra. Fidel Castro sade: Vi ska inte tala om den ekonomiska globaliseringen, men om solidaritetens globalisering. Det vi upplever nu är globalisering av solidaritet, säger Pavón.
