Af Johanna Kvarnsell, www.latinamerika.nu
BUENOS AIRES, 1. december 2010: Det har tagit dem 33 år att återfinna 102 av sina saknade barnbarn. Men Abuelas de Plaza de Mayo ger inte upp hoppet om att en dag kunna återförenas med alla de barn som rövades bort under diktaturen i Argentina. För att nå dit måste de ständigt uppfinna nya sätt att arbeta på.
– Det är en sak att leta efter ett barn på tre-fyra år, en annan att leta efter en tonåring och ytterligare en helt annan sak nu när de är vuxna, säger Rosa Roisinblit, vice ordförande för organisationen.
Över trettio år har gått sedan Rosa Roisinblit gick med i Abuelas de Plaza de Mayo efter att hennes höggravida dotter försvunnit 1978. Organisationen startade efter att militärdiktaturen som infördes 1976 börjat föra bort obekväma personer och sedan låta dem “försvinna”. Många av de som försvann var unga vänsteraktivister och flera var gravida eller hade små barn. När föräldrarna röjts ur vägen adopterades både nyfödda spädbarn och äldre barn bort, ofta till barnlösa militärer.
I takt med att åren har gått har Las Abuelas blivit internationella kändisar och senast i år varit med i spekulationerna om Nobels fredspris. Rosa har rest jorden runt som representant för organisationen och skakat hand med presidenter och premiärministrar.
Men trots erkännandet har bara en sjättedel av alla de barn som tros ha kidnappats i samband med diktaturen återfunnits.
I ständig förändring
För varje år som går förändras organisationens arbetssätt. 1985 gjordes de första DNA-testerna för att fastställa familjeband. Men den kanske största förändringen är att de försvunna barnbarnen blir äldre och äldre. På ett sätt har det gjort arbetet lättare.
”Vi har alltid sagt att det kommer en dag när våra barnbarn kommer att börja leta efter oss och den dagen kom för flera år sedan. Det är enklare, de vet redan vad de letar efter.”
Det går knappt en dag utan att organisationen tar emot en ung man eller kvinna som har frågor om sin identitet. Men det innebär också att många som söker sig till “abuelas” inte alls är barn till “försvunna”. För organisationen har det inneburit ännu ett problem att lösa, och man försöker så gott man kan slussa vidare dem till andra instanser som kan svara på deras frågor.
De senaste åren har ännu ett problem dykt upp för organisationen. Ju längre tiden går sedan barnen rövades bort, desto fler blir det som påverkas av den totala omställning det är att finna en nygammal identitet.
”Nästan alla som kommer hit i dag är gifta och har egna barn. De barnen kallar vi den fjärde skadade generationen”, berättar Rosa Roisinblit.
Allt det har lett till nya strategier. Till exempel har en grupp “abuelas” gjort besök på förskolor, läst sagor och berättat historier för att få även små barn att förstå problematiken.
Kanske blir det också svårare att acceptera sin nya identitet ju äldre man blir när man får beskedet.
Smärtsam återförening
Jo, Rosa Roisinblit fann till slut sin dotterson. När de äntligen fick se varandra, år 2000, var han redan 22 år. Återförenandet har dock varit allt annat än oproblematiskt.
Dottersonen har svårt att bryta med sin gamla “mamma”.
”Jag träffar min dotterson, trots att han fortsätter vara bunden till kidnapparen, för honom är jag hans mormor.”
”Men det är inte lätt för mig, trots att jag har kämpat i så många år saknar jag fortfarande den glädjen som det skulle innebära om han kunde integrera sig totalt med sin mammas och pappas familjer.”
Dottersonen är dock ett undantag. De allra flesta bryter helt med sin gamla familj när de får reda på sanningen och många barnbarn är i dag engagerade i organisationen. Det är också de som successivt ska ta över detektivarbetet när den äldre generationen blir för gamla.
Rosa Roisinblit kommer fortfarande till kontoret varje dag. Med 500 som fortfarande inte fått tillbaka sin riktiga identitet finns mycket att göra. Men det finns också en personlig anledning till att hon inte pensionerar sig.
”Jag vill veta vad som hände med min dotter. Staten, för det var de som förde bort henne, måste tala om för mig vem som förde bort henne och varför, vem som dömde henne och var hon är. Det är det jag försöker ta reda på.”
