Text: Sanna Svensson
Colombia siktar på att bli en av Sydamerikas största gruvnationer inom tio år. Ansökningarna om tillstånd för exploatering haglar till de colombianska myndigheterna. Samtidigt slår colombias civila samhälle larm om gruvdriftens faror för liv och miljö.
– Om ni visar oss ett hållbart gruvprojekt i stor skala, så tittar vi mer än gärna på det. Till dess fortsätter vi att studera verkligheten och där existerar inte något sådant, säger Andrés Idárraga från miljöorganisationen Censat. Han är orolig och arg. Gruvdriften var förra året den mest växande sektorn i den colombianska ekonomin och regeringen vill att denna sektor ska växa från 1,5 procent av BNP 2008 till dryga 9 procent 2019. Men Andrés ser inte hur detta ska göras utan att förstöra vattnet, skogarna och berggrunden.
– En liten gruva använder 250 000 liter vatten per timme, det är lika mycket som en bondefamilj gör av med på 20 år. Än värre är att en stor del av naturens sötvatten produceras på högplatån, den så kallade Páramon. Colombia har 64 procent av världens högplatåer och det finns gruvprojekt på 51 procent av dem. Gruvdriften förstör högplatån, så med detta förstör vi alltså världens sötvattenreserver.
Nästa år folkomröstar Colombia om vattnet ska ses som en rättighet och många tror att folket kommer att rösta ja. Om så sker innebär det att vattenfyndigheterna ska skyddas, något som borde få stora konsekvenser för gruvdriften.
Ett annat allvarligt hinder för gruvdriften är att en stor andel av mineral- och metallfyndigheterna finns på territorium som ursprungsfolk och afrocolombianska organisationer bebor och har kollektiva rättigheter till. Internationella arbetarorganisationen ILOs dekret 169 och den colombianska konstitutionen kräver att såväl undersökning som exploatering på dessa territorier måste föregås av en kollektiv förfrågan till medlemmarna av dessa grupper.
Eftersom många av ursprungsfolken och afrocolombianerna är emot den storskaliga gruvdriften, är det ett irriterande moment för en snabb ökning av exploatering av landets mineraler och metaller. Andrés menar att företagen och den colombianska staten i de flesta fall struntar i att genomföra den kollektiva förfrågan. Även María Patricia Tobón, ansvarig för gruvfrågor i urfolkens nationella paraplyorganisation i Colombia, Onic, är kritisk till att staten struntar i att genomföra den kollektiva förfrågan till urfolken.
– Till och med när de faktiskt frågar om tillstånd, så struntar de ofta i resultatet. Vi har rätt att säga nej och ska bli respekterade för det. Så länge vi inte har veto kommer vi inte att sluta kämpa, säger hon.
